christinme

Senaste inläggen

Av Louise Ulander - 15 januari 2017 09:54

Något jag inte berättat för er är att jag valde att lämna Gud för ett tag sedan. Detta beslut tog jag för att jag kände mig så övergiven av honom. Jag var på ett bönemöte på kyrkan och bad på mina bara knän och med tårar rinnandes ner för mina kinder om syndernas förlåtelse och att jag verkligen ville tillbaka till honom. Ju mer jag bad, desto mer tvivel växte inom mig. Tillslut började jag fråga "Gud, vem är du?" "Finns du där för mig?". Det svar jag fick var en tomhet i min själ, precis som den helige anden valde att lämna mig. När jag hade låtit det smälta in förstod jag vad som hade hänt - Gud ville inte ha med mig att göra. Vart skulle jag nu ta vägen? Jag började söka mig in i det andliga, tog kontakt med mediala för vägledning och svar på mina frågor. Detta tillfredsställde min själ och jag kände mig trygg med de svar jag fick. Men, hur skulle jag kunna bryta kontakten med de som stod mig allra närmast, mina kristna vänner? De accepterade mig trots att jag inte längre trodde, men ville såklart att jag skulle komma tillbaka till Jesus. Jag kunde inte riktigt släppa taget om dem, för de betydde så mycket för mig, och för att jag skulle bli så oerhört ensam. 

Jag bröt aldrig kontakten med de kristna, det var någon som lämnade mig, men de allra flesta fanns vid min sida hela tiden. 

Den tredje januari skrev jag till en kär syster till mig och frågade om hon ville be för mig. Jag bar på en sådan skam för jag fallit tillbaka in i gamla frestelser, inte det ockulta utan något som varit med mig mer eller mindre hela livet, och nästan ingen vet om vad detta är för någonting. Dagen efter träffades vi. Jag var oerhört skeptisk och trodde inte alls på detta, men jag tänkte "Det här är den absolut sista chansen jag kommer ge Gud, nu är det upp till bevis om han vill ha med mig att göra." När vi satt där i bön så fick jag så tydliga svar på alla mina frågor. Jag fick verkligen uppleva att Gud aldrig övergivit mig. Jag har aldrig varit med om ett sådant starkt gudsmöte förut. Jag fick verkligen uppleva hur Jesus rörde om i mitt inre och fyllde mig med sin kärlek. Jag frågade honom om det jag bar på och fick sådana tydliga svar, det var precis som jag pratade med en annan människa, så tydliga och direkta var svaren. Det tvivel som jag bar på angående honom fick jag svar på. När jag frågade honom vem han var fick jag till svar "Jag är din far", och när jag en stund senare inte kunde släppa hur fruktansvärt det jag höll på med var, fick jag till svar "Du är nu ren i mig". Jag har fått höra sanningens röst, nu är det upp till mig att bryta med allt som hindrar mig från att ta emot allt det som Gud vill ge mig. Det ockulta, och dessa frestelser. Jag kan i perioder ta avstånd ifrån det, men att hålla avstånd gör mig inte fri.

Jag önskar jag hade styrkan att våga gå ut i det okända, att ta striden mot det onda som binder mig. Jag vet vad sanningens röst säger, men jag vågar inte lämna min trygghetszon.



Av Louise Ulander - 22 september 2016 23:59

Ikväll for jag i vanlig ordning på mitt bibelstudium i Equmeniakyrkan som vi har på torsdagar här i Skellefteå. Vi skulle läsa det fjärde och sista kapitlet i Filipperbrevet. Det blev många härliga diskussioner under läsandets gång. När jag läste högt och vi kom till den 13e versen fick jag kämpa för att hålla tårarna inne. Det är versen som har hjälpt mig genom mina tuffaste stunder. Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft. Eller som det står i en av de engelska översättningarna, I can do all things through Christ who strengthens me.

Min absoluta favoritvers som har burit mig när jag själv inte orkat mer.

En vers som faktiskt räddat mitt liv. 

 
För er som inte vet vad jag gått igenom ska jag berätta lite kort om hur mina tonår sett ut. 
 
När jag gick i åttan, under höstterminen började jag må riktigt dåligt. Jag började isolera mig från omvärlden och satt mig alltid ensam i mitt hörn på rasterna. Folk frågade om jag ville vara med dem, men jag nekade och tänkte för mig själv “Varför ska jag vara med dem, jag kommer ändå bara förstöra för dem”. Det jag istället gjorde var att sitta kvar i mitt hörn och planera på hur jag på bästa sätt skulle ta mitt liv. Likaså när jag kom hem från skolan så stängde jag in mig på mitt rum, lade mig i sängen med släckt lampa och fortsatt fundera på hur jag skulle gå till väga för att avsluta mitt liv på bästa sätt. Detta gjorde jag alltså dygnets alla vakna minuter. När det började gå mot ljusare tider släppte även den värsta depressionen och jag började se ljuset i tunneln igen. Var det en vinterdepression som jag hade haft? Det tog dock inte lång tid innan jag föll igen. Den här gången började jag även fuska litegrann med maten. Började med att äta mindre portioner, för att sedan börja hoppa över måltider, som sedan slutade med att jag gjorde allt jag kunde för att hamna så nära noll kalorier per dag som möjligt. I och med detta blev jag inskriven i
Barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård. Ett av de första mötena gav de mig ett val att fundera över; att få enskilda samtal med mina samtalskontakter eller att en förälder skulle vara med på mötena. När jag senare tog upp att jag ville träffa dem utan förälder fick jag till svar att “det behövs inte”. Det kändes som ett enormt svek, vilket ledde till att jag inte vågade öppna upp, och jag satt och ljög för att dölja det jag verkligen kände.
 
När jag gick i ettan på gymnasiet blev jag konfirmationsledare inom Svenska Kyrkan. Vi skulle på en konfirmationsresa nere i Stockholm, vilket blev en resa som förändrade mitt liv. Vårt första studiebesök var i den Finsk-Ortodoxa kyrkan och här förändrades mitt liv. När han som tog emot oss började berätta för oss om deras tro och syn på saker och ting så växte en sådan stark övertygelse inom mig att det han sa var sant. En övertygelse som inte kunde komma från mig själv då jag inte hade någon som helst tro, utan det var ett så starkt gudsmöte som fick mig att inse att Gud faktiskt är på riktigt. När vi kom hem till Skellefteå igen försökte jag ta med mig ortodoxin till mitt liv här hemma i Skellefteå. Min kristna tro blev väldigt lagisk och jag var rädd för andra samfund än Svenska Kyrkan eftersom jag visste så lite om den frikyrkliga kristenheten. En dag blev jag så desperat eftersom jag inte kunnat gå till kyrkan på någon/några söndagar. Jag skrev då i en facebookgrupp om det fanns något kristet event kommande lördagen. Fick då svar av två stycken att det var ett möte på Pingstkyrkan. Jag valde att fara dit och väl inne på mötet fick jag en riktig wow-känsla. Det var precis detta jag hade längtat efter, men hade så oerhört svårt att förstå att ett sådant typ av möte fanns här i vår lilla stad. Jag började gå på dessa möten de lördagar som de var, men söndagarna tog min religiösa del över i Svenska Kyrkan. Dessa lördagsmöten ledde mig tillslut in i den svenska frikyrkligheten och med tiden släppte många av de religiösa kedjor som bundit mig och jag blev mer fri.
 
Jag minns en dag så väl då jag satt vid vårt köksbord och tvingade i mig en risifrutti till frukost, det var fruktansvärt jobbigt. Jag ropade ut till Gud och bad Honom ta över. Jag var så fruktansvärt less på sjukdomen och allt lidande som den bidrog med. Efter den här bönen började mitt liv sakta men säkert vända och jag fick mer och mer kraft till att orka ta mig ur anorexins klor. När vården inte hjälpte mig och jag var nära på att ge upp kom Jesus och tog över.
Han räddade mig den dagen då jag faktiskt bestämde mig från att ge upp livet. Hade det inte varit för Honom hade jag inte levt idag. 
Allt förmår vi i Honom som ger oss kraft.
 
Det jag egentligen vill ha sagt med det här är att oavsett vad du går igenom, hur mörk och omöjlig situaionen än ser ut och du känner att alla sviker, så finns det en som alltid har öppna armar och vill fylla dig med sin oändliga kärlek och frid. Du kanske inte tror på Honom, det gjorde inte heller jag, men om du vågar öppna upp ditt hjärta för Honom och ta emot det som Han har att ge dig kommer du få se dörrar öppnas och du kommer hamna på vägar som leder dig ut i frihet.
Han är Alpha och Omega, Början och Slutet. Han är uppståndelsen och livet. Han är mer än vad vi kan beskriva. Han är världens frälsare.
Han är Jesus Kristus.
 
 
Av Louise Ulander - 26 juni 2016 22:39

  


Ni som känt mig länge och stått mig nära vet att jag har haft det riktigt tufft. Jag har kämpat mot djupa depressioner där jag varit självmordsbenägen, självskadebeteende, anorexia, hetsätning, social fobi och panikångest.

Det var hösten 2011, jag gick i åttan, som jag började må dåligt, riktigt dåligt. Jag orkade inte längre umgås med mina vänner eller min familj. Jag drog mig till ensamheten och stängde gärna in mig på mitt rum, la mig i sängen och hade släckt lampa, för i mörkret kände jag mig trygg. Jag har så starka minnen från den här tiden. Jag minns hur jag varenda vaken stund funderade på hur jag enklast och på bästa sätt skulle ta mitt liv. Jag var absolut inte värd någonting överhuvudtaget och förtjänade inte andra människors tid och energi. Om någon från klassen frågade om jag ville vara med dem så sa jag alltid "Nej", just för att jag trodde att jag skulle förstöra för och dra ner dem. För varför skulle någon vilja vara med mig? Jag som inte ens förtjänade att vara vid liv.

Vintern gick och till våren började jag se ljuset igen. Kunde det bara vara en vinterdepp som jag fått? Men det dröjde inte länge innan jag föll igen och den här gången började jag även fuska lite med maten. Började med att hoppa över någon enstaka måltid och äta lite mindre portioner. Detta gick dock snabbt utför och jag började äta så lite som möjligt, varenda måltid som jag kunde hoppa över var en enorm seger och när jag var tvungen att äta var det så ångestfyllt så det inte går att beskriva. Varenda tugga fick mig att tro och känna mig som att jag skulle gå upp extremt mycket i vikt. När det var som värst kunde jag inte ens dricka vatten. Jag började kräkas upp det jag åt, och om jag inte hade möjlighet till det så började jag träna, för det jag hade fått i mig skulle jag bli av med igen. När ångesten blev allt för svår så tog jag till rakbladet och skar mig själv. Det var en sån befrielse och skön känsla, en seger då man kände hur blodet rann.


Jag fick börja gå till BUP där jag fick ätstörningsdiagnos och samtalsterapi med förälder vilket inte alls var rätt för mig. Jag fick höra från kuratorn att "bara du börjar äta så blir du frisk" vilket såklart inte var sant. Blev itvingad mat och gick upp i vikt. I och med viktuppgången så blev jag även friskförklarad även fast jag inte mådde bra - jag var inte frisk.

Under den här tiden, gick nu i ettan på gymnasiet, så blev jag konfirmationsledare inom svenska kyrkan. Vi for ner till Stockholm för ett konfaläger. Här var väl jag som de flesta andra och såg framemot en Stockholmsresa. Jag var inte troende vid det här laget, men tyckte att religion var bland det mest intressanta som fanns, så jag såg verkligen fram emot resan. Under den här resan hade vi tre huvudbesök vi skulle göra; Finsk-ortodoxa kyrkan, Stockholms stora moské och s:t Clara och Elise Lindqvist, även känd som Ängeln på Malmskillnadsgatan.

Vårt första besök var hos den Finsk-ortodoxa kyrkan. Där fick vi träffa Jukka Aminoff som var lekman om jag inte missminner mig. Han berättade om den ortodoxa kyrkans tro och jag fascinerades och minns hur jag tänkte "Det här sant". Övertygelsen som växte inom mig kom inte från mig själv, för jag var egentligen ganska obrydd om Gud fanns eller inte. Men det var här jag fick mitt första gudsmöte och jag förstod att Jesus var på riktigt.

Efter studiebesöket i den Finsk-Ortodoxa kyrkan gick vi till Stockholms Stora moské. Ett väldigt spännande studiebesök där man fick se mycket från nära håll. Bland annat tvagningen och att vara med på deras bön (man fick delta, men det gjorde ingen utav oss). Vi satt även och pratade och lyssnade om den muslimska tron.

På söndagen började vi dagen med en gudstjänst i s:ta Clara kyrka. Efter mötet fick vi träffa Elise Lindqvist. Hon berättade om hennes uppväxt och hur hon mötte Jesus. Efter det mötet var inte ett enda öga i lokalen torrt. Vilken kvinna hon är!

När vi kom hem från Stockholm fick jag kontakt med några ortodoxt kristna. Jag ville bli en av dem, men med 25 mil till närmsta kyrka var det inte tvärlätt. Jag försökte då ta in ortodoxin i mitt liv på det sätt jag kunde. Det blev många olika religiösa band som band mig. Det blev mer religion än en sann relation med den levande Guden. Jag gick till Svenska Kyrkan just för att jag visste vilka de var. Att gå in i en annan kyrka fanns inte i min värld, just för att jag inte visste vad de stod för.

För mig var det som en lag att gå i kyrkan varenda söndag, men efter att jag missat någon gudstjänst blev jag så desperat så jag skrev i en facebookgrupp och hörde om det fanns något kristet event den kommande lördagen. Fick svar från två personer att det var ett Revival Party på Pingstkyrkan. Desperat som jag var så for jag dit, något rädd och nervös för att det var i ett annat samfund. Jag minns hur jag gjorde det tydligt för mamma att det var en engångsföreteelse. Var med på mötet och innerst inne kände jag att det var det här jag hade längtat efter, även fast det gick emot mycket av det religiösa som jag bar på. Jag började gå på dessa möten och lärde känna fler från församlingen. Mina söndagar hade jag fortfarande i Svenska Kyrkan med det religiösa som jag bar.

En söndag bestämde jag mig för att gå till Pingstkyrkan. Jag var livrädd och tusen tankar snurrade i mitt huvud. "Tänk om jag inte är välkommen" "Tänk om de inte blir glada att se mig" och så vidare. Det tog några minuter innan jag vågade gå in genom dörren. När jag väl gått in satt jag mig på en bänk som finns just innanför dörrarna. En av de jag lärt känna såg mig och kom fram och hälsade. I det ögonblicket försvann min rädsla och nervositet. De var glada att se mig och jag var välkommen - vilken lättnad! Jag började gå på fler och fler gudstjänster på Pingst och tillslut kände jag att jag hittat hem. Jag började förstå vad församlingslivet betyder och innebär samtidigt som de religiösa banden började försvinna och jag blev mer och mer fri.

Av Louise Ulander - 11 december 2015 00:10

Det här problemet har funnits ända sedan tidernas begynnelse. När Adam och Eva konfronterades med sin synd i Edens lustgård skyllde de på varandra, på Gud och på djävulen. Den här oviljan att ta personligt ansvar, och istället försöka skylla på någon annan eller något annat som ligger nära till hands, är en viktig orsak till att människor inte lever i seger. När Israels folk var i öknen, klagade de och sa att alla deras problem var Guds och Moses fel. Det var en av de främsta orsakerna till att de vandrade omkring i öknen i fyrtio år, när de kunde ha levt i löfteslandet.

Inget är mer känslomässigt smärtsamt än att möta sanningen om sig själv och sina handlingar. Eftersom det gör ont, flyr de flesta ifrån det. Det är svårt att erkänna sina egna misstag och misslyckanden, men det är den enda vägen till frihet.
- Ur Joyce Mayers bok "Avsluta dagen rätt"

Jag fastnade verkligen för kvällens text ur Joyces bok så jag väljer att dela den med er. Den passar verkligen bra in nu idag.

Många känner nog igen sig i Adam och Eva - Vi skyller ifrån oss och drar vita lögner, vi flyr från sanningen istället för att stå för det vi gjort. Vi är rädda för vad konsekvenserna kan bli. Även fast det känns bra för stunden så lönar det sig aldrig i längden. Vi alla vill bli fria, men för att kunna bli fullständigt fri så måste vi vara villiga att ändra på vårt beteende och våra handlingar. Gud tränger sig inte på, utan väntar på att vi ska vilja förändra oss.

Av Louise Ulander - 29 juli 2015 21:00

Jag har länge velat prata om ämnet HBTQ, men jag har haft en rädsla inom mig som hindrat mig från att våga göra det. Jag har varit rädd för att förlora vänner, att folk kommer döma mig och börja sprida rykten, att jag kommer klassas som en falsk människa då jag själv haft flickvän osv. Men innan jag låter er läsa en text som en ortodox kristen kvinna har skrivit på facebook som jag har fått tillåtelse att dela vill jag berätta att jag inte dömer homosexuella. Jag accepterar och älskar dem precis lika mycket som jag älskar en heterosexuell person. Men vad kristensomen står för måste vi våga lyfta fram. Jag har vänner som är HBTQ som jag älskar jättemycket och som betyder sjukt mycket för mig, och jag har själv varit bisexuell. Så ni bör inte komma till mig och säga att jag inte vet vad jag pratar om, för jag har själv varit på båda sidor. Jag är fortfarande lite rädd för att dela detta, men eftersom jag har velat göra det så länge nu så känner jag att det är lika bra att göra det. Jag tar risken om vad konsekvenserna kan bli. 

-

Den här veckan hissas regnbågsflaggor över hela landet. Många går ut på gator och torg för att ställa sig på kärlekens sida, för allas rätt att vara precis det eller den de vill vara. För det är väl det som är kärlek; att låta alla hitta sin väg utan invändningar eller motstånd. Eller? Pride-rörelsen har till synes tagit patent på definitionen av såväl kärlek som mångfald, inkluderande och tolerans. Den som inte sällar sig till skaran måste bekämpas, för vilken normal människa ställer inte upp på dessa värderingar? Jag ser på leende människor, halvt avklädda människor, människor i uniform och människor utan, som stolt går under regnbågens baner och demonstrerar sitt ställningstagande FÖR allt det goda, och MOT allt det onda. Regnbågsflaggan ersätter andra flaggor, står på något sätt över allt och läggs som ett filter över ansikten och symboler. Och här står jag, med sorg i hjärtat. Jag står utanför – men VAD exakt står jag utanför, och varför?
Sanningen är att traditionellt kristna värderingar främjar mångfald och tolerans i en mycket högre grad än dagens sociala aktivism. 
Det finns bara ett skäl att vara ortodoxt Kristen – ETT. Det skälet är en uppslukande kärlek för Kristus. En person; man, vän, broder, Gud, som led och dog – för vår skull. Kristendomen står för kärlek, den ultimata kärleken, den uppoffrande, perfekta, eviga kärleken. Kristendomen är ingenting annat än skaparens, den helt oskyldiges, totala offer och förnedring för att lyfta upp – alla. Även den värsta syndare möts med en öppen famn och erbjudande om förlåtelse, upprättelse… att bli ny. Och vi har sett den kärleken i praktiken, tusen och åter tusen gånger. Vi har otaliga vittnen om hur denna kärlek är verklig, hur den får människor att lysa och resa sig inför solid ondska. Ingen ideologi, filosofi eller religion har någonsin kunnat erbjuda detta. Och ingen har lyckats släcka den. Inte kommunism, inte fascism, inte sekularism eller ateism. Och jag ställer mitt ofullkomliga jag vid den kärleken. Den är mitt baner, det filter som ligger över allt. Och den kan inte ersättas, behöver inte ersättas av en regnbåge. 
Regnbågsflaggan, och det den står för, har skapat nya ”vi” och ”dom”. För den kärlek och tolerans som det stås upp för i paraden är inte allomfattande. Den klarar inte av att öppna sig, att bära all ondska. Den klarar inte av att, som verklig kärlek, hitta vägen för eller ingjuta hopp i – alla. Snarare är den begränsande, exkluderande och svag. I själva verket är stora delar av rörelsen aktivt engagerad i att förbjuda, begränsa och förfölja allt och alla som inte har samma definition av kärlek…
Vi använder samma ord: kärlek, frihet, mångfald och tolerans. Men vi menar inte samma sak. 
St. Silouan på Athos sa: "vår broder är vårt liv." Att se sin nästa som en broder, att ge sitt liv för den andre, däri ligger den rena kärleken. Ingenting är större än detta. Och att älska innebär inte, så som det har blivit för Pride-rörelsen, att bejaka allt.
Att älska sin nästa innebär att ta ansvar för, snarare än bara bekräfta honom. Livet är fullt av vägar som förstör och bryter ner en människa. Kristendomen kallar dessa för passioner, synder, blindhet, hårdhet, mörker. Under tusentals år har judendomen, och kristendomen samlat erfarenheter om vad det innebär att vara människa, om vad som snärjer henne och vad som lyfter henne. Och vad de alla säger med en enad röst av miljoner vittnen, är att de som kämpar med passioner står vid kanten av ett stup, och vad de behöver är inte uppmuntran att hoppa.
Vad Pride-rörelsen står för, är varje människas rätt att välja fritt, utan motstånd. Men den fria viljan är inte en rättighet som är deras att ge eller ta – den är av Gud given. Och med denna otroliga gåva görs kärleken möjlig. Vi är fria att välja, varje sekund. Gud tvingar sig inte in i våra sinnen eller hjärtan. Men med friheten kommer ansvar. Och att älska sin nästa handlar om att hjälpa till på vägen så att vi inte förstör oss själva eller varandra. För att kärleken, toleransen och mångfalden ska vara verkliga och betydelsefulla och inte bara nyttiga i PR sammanhang, måste de ha sin grund i verklig frihet.
Jesus Kristus var jude. Theotokos var judinna. Hans lärjungar och apostlarna var judar. Den tidiga kyrkan bestod av judar. De människor som hade kommit till Jerusalem på pingstdagen efter Kristi himmelsfärd var judar. Men Han definierade och förkroppsligade, för första gången i historien, ur den judiska lagen, en helt ny förståelse för människans värde. Han kallade lärjungar från olika samhällsskikt att följa honom; yrkesfiskare och tullindrivare, pacifister och fanatiker. Han träffade och åt med religiösa ledare, prostituerade och tjuvar. Under sin mission botade Jesus judar och hedningar utan urskiljning. Han talade om vattnet som uppfyller själen, och som är tillgängligt för alla. Ingen var utesluten från liv eller kärlek. Även en ytlig förståelse av Kristus lär oss att Guds kärlek sträcker sig till varje person överallt. Det finns ingen bredare definition av tolerans och kärlek än Kristus själv.
Det kristna budskapet om människors lika värde har burits från Mellanöstern till Europa, Asien och Afrika. Århundraden senare spreds det till Amerika och Australien. Våra öppna, demokratiska samhällen bygger på dessa värderingar, de har sitt ursprung i judisk-kristen tradition. Kristendomen är den ultimata liberalismen. 
Dagens sociala aktivister vill klippa av dessa värderingar från deras härkomst. På något sätt verkar de tro att det gör idéerna starkare, mer allomfattande. Och helst vill man gå i opposition mot sitt eget ursprung, att begränsa, omdana och villkora det….  
Kampen för frihet, tolerans, mänskliga rättigheter och kärlek tillhör naturligtvis inte enbart Kristna. Men för mig som Kristen framstår Pride-rörelsen inte bara som en blek kopia, utan som en destruktiv kraft som förvandlar samhället till en åsiktsdiktatur.
För mig är det en självklarhet att alla ska vara lika inför lagen, att människan måste få ta ansvar för sig själv och sina beslut, att hon inte ska tvingas att göra val eller passa in i någon annans norm. Men just för att jag tror på dessa principer, är jag inte villig att lämna över definitionen av dom till en rörelse som inte bara är oförmögen att förstå, utan aktivt motarbetar de värderingar den säger sig stå för.  
Störst av allt är kärleken

 

 

Av Louise Ulander - 5 juli 2015 20:56

Imorse när jag vaknade var jag så fruktansvärt trött. Snoozade alldeles för länge och det kände nästan jobbigt att fara till kyrkan. Det mina vänner händer inte ofta! När det var ungefär en halvtimme innan bussen skulle gå var det bara att kliva upp och göra sig färdig för att ha en liten minichans att hinna. För jag brukar inte hinna göra mig klar på så kort tid. Jag sa till Gud "Om du vill att jag ska hinna med bussen och fara på den här gudstjänsten då får du hjälpa mig att hinna, annars kommer jag fara till kanotudden och vara med där". Och tro det eller ej, men jag har nog aldrig varit så snabb som jag var imorse. Efter 20 minuter var jag, tro det eller ej, klar!!

Gudstjänsten var en utav de bästa jag varit på på väldigt länge! Wow vad bra den var! En fantastisk predikan som handlade om tro, fantastiska gudsmöten och underbar lovsång. Gud gjorde så mycket i mig idag, och jag tror att Han gjorde mycket i många andra också. Våran Gud är verkligen god och jag är så glad och tacksam över att jag fick mig iväg i tid imorse för det här mötet betydde verkligen mycket för mig! Jag har inte mått så bra på väldigt länge som jag gjorde efter mötet. Sjöng falskt när jag gick hem från busshållplatsen och mina grannar körde förbi och hörde mig. Jag brukar sällan sjunga när jag går den vägen och absolut inte så falskt som jag gjorde. Jag brukar dö inombords om någon kan råka höra mig, men den här gången brydde jag mig verkligen inte. För vem bryr sig egentligen? De fick säkert något att skratta åt :) Jag hoppas eran söndag har varit lika bra som min. Gud välsigne er!

Av Louise Ulander - 9 juni 2015 12:28

Jag låg i sängen en kväll och hade riktigt jobbig ångest. Jag hade nyfunnit Gud men var fortfarande sjuk i anorexi. Jag tog min mobil, gick in på YouTube och sökte på “Christian songs”. Då kom Don Moens låt God will make a way upp. Jag lyssnade på den och den låten lugnade mig den kvällen. Det blev en av mina absoluta favoritlåtar och jag lyssnade på den väldigt ofta då texten fick mig att känna hopp, gjorde mig lugn och gav mig styrka för att fortsätta kämpa.
Jag ljuger inte om jag säger att den här låten har räddat mitt liv.


Av Louise Ulander - 7 juni 2015 19:22

Haloj på er! Jag skapade den här bloggen för ett tag sedan då jag ville ha ett ställe att skriva på om min tro, åsikter och sådant som jag funderar på kring detta. Jag kommer förmodligen inte uppdatera så jätteofta, utan jag kommer skriva när JAG känner för det och har något att skriva om. Men vem är då jag som driver den här bloggen?

Jag är en nyfyllda nittonårig brud som fann Jesus i februari för två år sedan. När jag mötte honom förvandlades mitt liv totalt. Mitt liv har verkligen varit en kamp mellan liv och död då jag har lidit av psykisk ohälsa. Jag har även varit ganska aktiv inom sportens värld då jag hållit på med allt från dans och brottning till gokart, fotboll och innebandy. Min allra högsta dröm är att få följa Jesus och hjälpa andra människor som är i svåra situationer och att få sprida evangeliet. Jag kommer berätta mer om mig själv och det Gud har gjort i mitt liv i ett annat inlägg då jag har mer tid. Ha det grymt så länge såhörs vi vid ett annat tillfälle! :)

Presentation


Louise heter jag och är en 19 årig kristen brud.
Här kommer jag skriva om hur det är att leva som kristen i ett icke-kristet samhälle, min tro och min syn på diverse etiska- och samhällsfrågor!
Hoppas du gillar det du läser.
Välkommen! :)

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards