Ni som känt mig länge och stått mig nära vet att jag har haft det riktigt tufft. Jag har kämpat mot djupa depressioner där jag varit självmordsbenägen, självskadebeteende, anorexia, hetsätning, social fobi och panikångest.

Det var hösten 2011, jag gick i åttan, som jag började må dåligt, riktigt dåligt. Jag orkade inte längre umgås med mina vänner eller min familj. Jag drog mig till ensamheten och stängde gärna in mig på mitt rum, la mig i sängen och hade släckt lampa, för i mörkret kände jag mig trygg. Jag har så starka minnen från den här tiden. Jag minns hur jag varenda vaken stund funderade på hur jag enklast och på bästa sätt skulle ta mitt liv. Jag var absolut inte värd någonting överhuvudtaget och förtjänade inte andra människors tid och energi. Om någon från klassen frågade om jag ville vara med dem så sa jag alltid "Nej", just för att jag trodde att jag skulle förstöra för och dra ner dem. För varför skulle någon vilja vara med mig? Jag som inte ens förtjänade att vara vid liv.

Vintern gick och till våren började jag se ljuset igen. Kunde det bara vara en vinterdepp som jag fått? Men det dröjde inte länge innan jag föll igen och den här gången började jag även fuska lite med maten. Började med att hoppa över någon enstaka måltid och äta lite mindre portioner. Detta gick dock snabbt utför och jag började äta så lite som möjligt, varenda måltid som jag kunde hoppa över var en enorm seger och när jag var tvungen att äta var det så ångestfyllt så det inte går att beskriva. Varenda tugga fick mig att tro och känna mig som att jag skulle gå upp extremt mycket i vikt. När det var som värst kunde jag inte ens dricka vatten. Jag började kräkas upp det jag åt, och om jag inte hade möjlighet till det så började jag träna, för det jag hade fått i mig skulle jag bli av med igen. När ångesten blev allt för svår så tog jag till rakbladet och skar mig själv. Det var en sån befrielse och skön känsla, en seger då man kände hur blodet rann.

Jag fick börja gå till BUP där jag fick ätstörningsdiagnos och samtalsterapi med förälder vilket inte alls var rätt för mig. Jag fick höra från kuratorn att "bara du börjar äta så blir du frisk" vilket såklart inte var sant. Blev itvingad mat och gick upp i vikt. I och med viktuppgången så blev jag även friskförklarad även fast jag inte mådde bra - jag var inte frisk.

Under den här tiden, gick nu i ettan på gymnasiet, så blev jag konfirmationsledare inom svenska kyrkan. Vi for ner till Stockholm för ett konfaläger. Här var väl jag som de flesta andra och såg framemot en Stockholmsresa. Jag var inte troende vid det här laget, men tyckte att religion var bland det mest intressanta som fanns, så jag såg verkligen fram emot resan. Under den här resan hade vi tre huvudbesök vi skulle göra; Finsk-ortodoxa kyrkan, Stockholms stora moské och s:t Clara och Elise Lindqvist, även känd som Ängeln på Malmskillnadsgatan.

Vårt första besök var hos den Finsk-ortodoxa kyrkan. Där fick vi träffa Jukka Aminoff som var lekman om jag inte missminner mig. Han berättade om den ortodoxa kyrkans tro och jag fascinerades och minns hur jag tänkte "Det här sant". Övertygelsen som växte inom mig kom inte från mig själv, för jag var egentligen ganska obrydd om Gud fanns eller inte. Men det var här jag fick mitt första gudsmöte och jag förstod att Jesus var på riktigt.

Efter studiebesöket i den Finsk-Ortodoxa kyrkan gick vi till Stockholms Stora moské. Ett väldigt spännande studiebesök där man fick se mycket från nära håll. Bland annat tvagningen och att vara med på deras bön (man fick delta, men det gjorde ingen utav oss). Vi satt även och pratade och lyssnade om den muslimska tron.

På söndagen började vi dagen med en gudstjänst i s:ta Clara kyrka. Efter mötet fick vi träffa Elise Lindqvist. Hon berättade om hennes uppväxt och hur hon mötte Jesus. Efter det mötet var inte ett enda öga i lokalen torrt. Vilken kvinna hon är!

När vi kom hem från Stockholm fick jag kontakt med några ortodoxt kristna. Jag ville bli en av dem, men med 25 mil till närmsta kyrka var det inte tvärlätt. Jag försökte då ta in ortodoxin i mitt liv på det sätt jag kunde. Det blev många olika religiösa band som band mig. Det blev mer religion än en sann relation med den levande Guden. Jag gick till Svenska Kyrkan just för att jag visste vilka de var. Att gå in i en annan kyrka fanns inte i min värld, just för att jag inte visste vad de stod för.

För mig var det som en lag att gå i kyrkan varenda söndag, men efter att jag missat någon gudstjänst blev jag så desperat så jag skrev i en facebookgrupp och hörde om det fanns något kristet event den kommande lördagen. Fick svar från två personer att det var ett Revival Party på Pingstkyrkan. Desperat som jag var så for jag dit, något rädd och nervös för att det var i ett annat samfund. Jag minns hur jag gjorde det tydligt för mamma att det var en engångsföreteelse. Var med på mötet och innerst inne kände jag att det var det här jag hade längtat efter, även fast det gick emot mycket av det religiösa som jag bar på. Jag började gå på dessa möten och lärde känna fler från församlingen. Mina söndagar hade jag fortfarande i Svenska Kyrkan med det religiösa som jag bar.

En söndag bestämde jag mig för att gå till Pingstkyrkan. Jag var livrädd och tusen tankar snurrade i mitt huvud. "Tänk om jag inte är välkommen" "Tänk om de inte blir glada att se mig" och så vidare. Det tog några minuter innan jag vågade gå in genom dörren. När jag väl gått in satt jag mig på en bänk som finns just innanför dörrarna. En av de jag lärt känna såg mig och kom fram och hälsade. I det ögonblicket försvann min rädsla och nervositet. De var glada att se mig och jag var välkommen - vilken lättnad! Jag började gå på fler och fler gudstjänster på Pingst och tillslut kände jag att jag hittat hem. Jag började förstå vad församlingslivet betyder och innebär samtidigt som de religiösa banden började försvinna och jag blev mer och mer fri.