Något jag inte berättat för er är att jag valde att lämna Gud för ett tag sedan. Detta beslut tog jag för att jag kände mig så övergiven av honom. Jag var på ett bönemöte på kyrkan och bad på mina bara knän och med tårar rinnandes ner för mina kinder om syndernas förlåtelse och att jag verkligen ville tillbaka till honom. Ju mer jag bad, desto mer tvivel växte inom mig. Tillslut började jag fråga "Gud, vem är du?" "Finns du där för mig?". Det svar jag fick var en tomhet i min själ, precis som den helige anden valde att lämna mig. När jag hade låtit det smälta in förstod jag vad som hade hänt - Gud ville inte ha med mig att göra. Vart skulle jag nu ta vägen? Jag började söka mig in i det andliga, tog kontakt med mediala för vägledning och svar på mina frågor. Detta tillfredsställde min själ och jag kände mig trygg med de svar jag fick. Men, hur skulle jag kunna bryta kontakten med de som stod mig allra närmast, mina kristna vänner? De accepterade mig trots att jag inte längre trodde, men ville såklart att jag skulle komma tillbaka till Jesus. Jag kunde inte riktigt släppa taget om dem, för de betydde så mycket för mig, och för att jag skulle bli så oerhört ensam. 

Jag bröt aldrig kontakten med de kristna, det var någon som lämnade mig, men de allra flesta fanns vid min sida hela tiden. 

Den tredje januari skrev jag till en kär syster till mig och frågade om hon ville be för mig. Jag bar på en sådan skam för jag fallit tillbaka in i gamla frestelser, inte det ockulta utan något som varit med mig mer eller mindre hela livet, och nästan ingen vet om vad detta är för någonting. Dagen efter träffades vi. Jag var oerhört skeptisk och trodde inte alls på detta, men jag tänkte "Det här är den absolut sista chansen jag kommer ge Gud, nu är det upp till bevis om han vill ha med mig att göra." När vi satt där i bön så fick jag så tydliga svar på alla mina frågor. Jag fick verkligen uppleva att Gud aldrig övergivit mig. Jag har aldrig varit med om ett sådant starkt gudsmöte förut. Jag fick verkligen uppleva hur Jesus rörde om i mitt inre och fyllde mig med sin kärlek. Jag frågade honom om det jag bar på och fick sådana tydliga svar, det var precis som jag pratade med en annan människa, så tydliga och direkta var svaren. Det tvivel som jag bar på angående honom fick jag svar på. När jag frågade honom vem han var fick jag till svar "Jag är din far", och när jag en stund senare inte kunde släppa hur fruktansvärt det jag höll på med var, fick jag till svar "Du är nu ren i mig". Jag har fått höra sanningens röst, nu är det upp till mig att bryta med allt som hindrar mig från att ta emot allt det som Gud vill ge mig. Det ockulta, och dessa frestelser. Jag kan i perioder ta avstånd ifrån det, men att hålla avstånd gör mig inte fri.

Jag önskar jag hade styrkan att våga gå ut i det okända, att ta striden mot det onda som binder mig. Jag vet vad sanningens röst säger, men jag vågar inte lämna min trygghetszon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ikväll for jag i vanlig ordning på mitt bibelstudium i Equmeniakyrkan som vi har på torsdagar här i Skellefteå. Vi skulle läsa det fjärde och sista kapitlet i Filipperbrevet. Det blev många härliga diskussioner under läsandets gång. När jag läste hög...

     Ni som känt mig länge och stått mig nära vet att jag har haft det riktigt tufft. Jag har kämpat mot djupa depressioner där jag varit självmordsbenägen, självskadebeteende, anorexia, hetsätning, social fobi och panikångest. Det var hösten 201...

Det här problemet har funnits ända sedan tidernas begynnelse. När Adam och Eva konfronterades med sin synd i Edens lustgård skyllde de på varandra, på Gud och på djävulen. Den här oviljan att ta personligt ansvar, och istället försöka skylla på någo...

Jag har länge velat prata om ämnet HBTQ, men jag har haft en rädsla inom mig som hindrat mig från att våga göra det. Jag har varit rädd för att förlora vänner, att folk kommer döma mig och börja sprida rykten, att jag kommer klassas som en falsk männ...

Imorse när jag vaknade var jag så fruktansvärt trött. Snoozade alldeles för länge och det kände nästan jobbigt att fara till kyrkan. Det mina vänner händer inte ofta! När det var ungefär en halvtimme innan bussen skulle gå var det bara att kliva upp ...