Något jag inte berättat för er är att jag valde att lämna Gud för ett tag sedan. Detta beslut tog jag för att jag kände mig så övergiven av honom. Jag var på ett bönemöte på kyrkan och bad på mina bara knän och med tårar rinnandes ner för mina kinder om syndernas förlåtelse och att jag verkligen ville tillbaka till honom. Ju mer jag bad, desto mer tvivel växte inom mig. Tillslut började jag fråga "Gud, vem är du?" "Finns du där för mig?". Det svar jag fick var en tomhet i min själ, precis som den helige anden valde att lämna mig. När jag hade låtit det smälta in förstod jag vad som hade hänt - Gud ville inte ha med mig att göra. Vart skulle jag nu ta vägen? Jag började söka mig in i det andliga, tog kontakt med mediala för vägledning och svar på mina frågor. Detta tillfredsställde min själ och jag kände mig trygg med de svar jag fick. Men, hur skulle jag kunna bryta kontakten med de som stod mig allra närmast, mina kristna vänner? De accepterade mig trots att jag inte längre trodde, men ville såklart att jag skulle komma tillbaka till Jesus. Jag kunde inte riktigt släppa taget om dem, för de betydde så mycket för mig, och för att jag skulle bli så oerhört ensam. 

Jag bröt aldrig kontakten med de kristna, det var någon som lämnade mig, men de allra flesta fanns vid min sida hela tiden. 

Den tredje januari skrev jag till en kär syster till mig och frågade om hon ville be för mig. Jag bar på en sådan skam för jag fallit tillbaka in i gamla frestelser, inte det ockulta utan något som varit med mig mer eller mindre hela livet, och nästan ingen vet om vad detta är för någonting. Dagen efter träffades vi. Jag var oerhört skeptisk och trodde inte alls på detta, men jag tänkte "Det här är den absolut sista chansen jag kommer ge Gud, nu är det upp till bevis om han vill ha med mig att göra." När vi satt där i bön så fick jag så tydliga svar på alla mina frågor. Jag fick verkligen uppleva att Gud aldrig övergivit mig. Jag har aldrig varit med om ett sådant starkt gudsmöte förut. Jag fick verkligen uppleva hur Jesus rörde om i mitt inre och fyllde mig med sin kärlek. Jag frågade honom om det jag bar på och fick sådana tydliga svar, det var precis som jag pratade med en annan människa, så tydliga och direkta var svaren. Det tvivel som jag bar på angående honom fick jag svar på. När jag frågade honom vem han var fick jag till svar "Jag är din far", och när jag en stund senare inte kunde släppa hur fruktansvärt det jag höll på med var, fick jag till svar "Du är nu ren i mig". Jag har fått höra sanningens röst, nu är det upp till mig att bryta med allt som hindrar mig från att ta emot allt det som Gud vill ge mig. Det ockulta, och dessa frestelser. Jag kan i perioder ta avstånd ifrån det, men att hålla avstånd gör mig inte fri.

Jag önskar jag hade styrkan att våga gå ut i det okända, att ta striden mot det onda som binder mig. Jag vet vad sanningens röst säger, men jag vågar inte lämna min trygghetszon.

Det här problemet har funnits ända sedan tidernas begynnelse. När Adam och Eva konfronterades med sin synd i Edens lustgård skyllde de på varandra, på Gud och på djävulen. Den här oviljan att ta personligt ansvar, och istället försöka skylla på någon annan eller något annat som ligger nära till hands, är en viktig orsak till att människor inte lever i seger. När Israels folk var i öknen, klagade de och sa att alla deras problem var Guds och Moses fel. Det var en av de främsta orsakerna till att de vandrade omkring i öknen i fyrtio år, när de kunde ha levt i löfteslandet.

Inget är mer känslomässigt smärtsamt än att möta sanningen om sig själv och sina handlingar. Eftersom det gör ont, flyr de flesta ifrån det. Det är svårt att erkänna sina egna misstag och misslyckanden, men det är den enda vägen till frihet.
- Ur Joyce Mayers bok "Avsluta dagen rätt"

Jag fastnade verkligen för kvällens text ur Joyces bok så jag väljer att dela den med er. Den passar verkligen bra in nu idag.

Många känner nog igen sig i Adam och Eva - Vi skyller ifrån oss och drar vita lögner, vi flyr från sanningen istället för att stå för det vi gjort. Vi är rädda för vad konsekvenserna kan bli. Även fast det känns bra för stunden så lönar det sig aldrig i längden. Vi alla vill bli fria, men för att kunna bli fullständigt fri så måste vi vara villiga att ändra på vårt beteende och våra handlingar. Gud tränger sig inte på, utan väntar på att vi ska vilja förändra oss.

Jag har länge velat prata om ämnet HBTQ, men jag har haft en rädsla inom mig som hindrat mig från att våga göra det. Jag har varit rädd för att förlora vänner, att folk kommer döma mig och börja sprida rykten, att jag kommer klassas som en falsk människa då jag själv haft flickvän osv. Men innan jag låter er läsa en text som en ortodox kristen kvinna har skrivit på facebook som jag har fått tillåtelse att dela vill jag berätta att jag inte dömer homosexuella. Jag accepterar och älskar dem precis lika mycket som jag älskar en heterosexuell person. Men vad kristensomen står för måste vi våga lyfta fram. Jag har vänner som är HBTQ som jag älskar jättemycket och som betyder sjukt mycket för mig, och jag har själv varit bisexuell. Så ni bör inte komma till mig och säga att jag inte vet vad jag pratar om, för jag har själv varit på båda sidor. Jag är fortfarande lite rädd för att dela detta, men eftersom jag har velat göra det så länge nu så känner jag att det är lika bra att göra det. Jag tar risken om vad konsekvenserna kan bli. 

-

Den här veckan hissas regnbågsflaggor över hela landet. Många går ut på gator och torg för att ställa sig på kärlekens sida, för allas rätt att vara precis det eller den de vill vara. För det är väl det som är kärlek; att låta alla hitta sin väg utan invändningar eller motstånd. Eller? Pride-rörelsen har till synes tagit patent på definitionen av såväl kärlek som mångfald, inkluderande och tolerans. Den som inte sällar sig till skaran måste bekämpas, för vilken normal människa ställer inte upp på dessa värderingar? Jag ser på leende människor, halvt avklädda människor, människor i uniform och människor utan, som stolt går under regnbågens baner och demonstrerar sitt ställningstagande FÖR allt det goda, och MOT allt det onda. Regnbågsflaggan ersätter andra flaggor, står på något sätt över allt och läggs som ett filter över ansikten och symboler. Och här står jag, med sorg i hjärtat. Jag står utanför – men VAD exakt står jag utanför, och varför?
Sanningen är att traditionellt kristna värderingar främjar mångfald och tolerans i en mycket högre grad än dagens sociala aktivism. 
Det finns bara ett skäl att vara ortodoxt Kristen – ETT. Det skälet är en uppslukande kärlek för Kristus. En person; man, vän, broder, Gud, som led och dog – för vår skull. Kristendomen står för kärlek, den ultimata kärleken, den uppoffrande, perfekta, eviga kärleken. Kristendomen är ingenting annat än skaparens, den helt oskyldiges, totala offer och förnedring för att lyfta upp – alla. Även den värsta syndare möts med en öppen famn och erbjudande om förlåtelse, upprättelse… att bli ny. Och vi har sett den kärleken i praktiken, tusen och åter tusen gånger. Vi har otaliga vittnen om hur denna kärlek är verklig, hur den får människor att lysa och resa sig inför solid ondska. Ingen ideologi, filosofi eller religion har någonsin kunnat erbjuda detta. Och ingen har lyckats släcka den. Inte kommunism, inte fascism, inte sekularism eller ateism. Och jag ställer mitt ofullkomliga jag vid den kärleken. Den är mitt baner, det filter som ligger över allt. Och den kan inte ersättas, behöver inte ersättas av en regnbåge. 
Regnbågsflaggan, och det den står för, har skapat nya ”vi” och ”dom”. För den kärlek och tolerans som det stås upp för i paraden är inte allomfattande. Den klarar inte av att öppna sig, att bära all ondska. Den klarar inte av att, som verklig kärlek, hitta vägen för eller ingjuta hopp i – alla. Snarare är den begränsande, exkluderande och svag. I själva verket är stora delar av rörelsen aktivt engagerad i att förbjuda, begränsa och förfölja allt och alla som inte har samma definition av kärlek…
Vi använder samma ord: kärlek, frihet, mångfald och tolerans. Men vi menar inte samma sak. 
St. Silouan på Athos sa: "vår broder är vårt liv." Att se sin nästa som en broder, att ge sitt liv för den andre, däri ligger den rena kärleken. Ingenting är större än detta. Och att älska innebär inte, så som det har blivit för Pride-rörelsen, att bejaka allt.
Att älska sin nästa innebär att ta ansvar för, snarare än bara bekräfta honom. Livet är fullt av vägar som förstör och bryter ner en människa. Kristendomen kallar dessa för passioner, synder, blindhet, hårdhet, mörker. Under tusentals år har judendomen, och kristendomen samlat erfarenheter om vad det innebär att vara människa, om vad som snärjer henne och vad som lyfter henne. Och vad de alla säger med en enad röst av miljoner vittnen, är att de som kämpar med passioner står vid kanten av ett stup, och vad de behöver är inte uppmuntran att hoppa.
Vad Pride-rörelsen står för, är varje människas rätt att välja fritt, utan motstånd. Men den fria viljan är inte en rättighet som är deras att ge eller ta – den är av Gud given. Och med denna otroliga gåva görs kärleken möjlig. Vi är fria att välja, varje sekund. Gud tvingar sig inte in i våra sinnen eller hjärtan. Men med friheten kommer ansvar. Och att älska sin nästa handlar om att hjälpa till på vägen så att vi inte förstör oss själva eller varandra. För att kärleken, toleransen och mångfalden ska vara verkliga och betydelsefulla och inte bara nyttiga i PR sammanhang, måste de ha sin grund i verklig frihet.
Jesus Kristus var jude. Theotokos var judinna. Hans lärjungar och apostlarna var judar. Den tidiga kyrkan bestod av judar. De människor som hade kommit till Jerusalem på pingstdagen efter Kristi himmelsfärd var judar. Men Han definierade och förkroppsligade, för första gången i historien, ur den judiska lagen, en helt ny förståelse för människans värde. Han kallade lärjungar från olika samhällsskikt att följa honom; yrkesfiskare och tullindrivare, pacifister och fanatiker. Han träffade och åt med religiösa ledare, prostituerade och tjuvar. Under sin mission botade Jesus judar och hedningar utan urskiljning. Han talade om vattnet som uppfyller själen, och som är tillgängligt för alla. Ingen var utesluten från liv eller kärlek. Även en ytlig förståelse av Kristus lär oss att Guds kärlek sträcker sig till varje person överallt. Det finns ingen bredare definition av tolerans och kärlek än Kristus själv.
Det kristna budskapet om människors lika värde har burits från Mellanöstern till Europa, Asien och Afrika. Århundraden senare spreds det till Amerika och Australien. Våra öppna, demokratiska samhällen bygger på dessa värderingar, de har sitt ursprung i judisk-kristen tradition. Kristendomen är den ultimata liberalismen. 
Dagens sociala aktivister vill klippa av dessa värderingar från deras härkomst. På något sätt verkar de tro att det gör idéerna starkare, mer allomfattande. Och helst vill man gå i opposition mot sitt eget ursprung, att begränsa, omdana och villkora det….  
Kampen för frihet, tolerans, mänskliga rättigheter och kärlek tillhör naturligtvis inte enbart Kristna. Men för mig som Kristen framstår Pride-rörelsen inte bara som en blek kopia, utan som en destruktiv kraft som förvandlar samhället till en åsiktsdiktatur.
För mig är det en självklarhet att alla ska vara lika inför lagen, att människan måste få ta ansvar för sig själv och sina beslut, att hon inte ska tvingas att göra val eller passa in i någon annans norm. Men just för att jag tror på dessa principer, är jag inte villig att lämna över definitionen av dom till en rörelse som inte bara är oförmögen att förstå, utan aktivt motarbetar de värderingar den säger sig stå för.  
Störst av allt är kärleken

Imorse när jag vaknade var jag så fruktansvärt trött. Snoozade alldeles för länge och det kände nästan jobbigt att fara till kyrkan. Det mina vänner händer inte ofta! När det var ungefär en halvtimme innan bussen skulle gå var det bara att kliva upp och göra sig färdig för att ha en liten minichans att hinna. För jag brukar inte hinna göra mig klar på så kort tid. Jag sa till Gud "Om du vill att jag ska hinna med bussen och fara på den här gudstjänsten då får du hjälpa mig att hinna, annars kommer jag fara till kanotudden och vara med där". Och tro det eller ej, men jag har nog aldrig varit så snabb som jag var imorse. Efter 20 minuter var jag, tro det eller ej, klar!!

Gudstjänsten var en utav de bästa jag varit på på väldigt länge! Wow vad bra den var! En fantastisk predikan som handlade om tro, fantastiska gudsmöten och underbar lovsång. Gud gjorde så mycket i mig idag, och jag tror att Han gjorde mycket i många andra också. Våran Gud är verkligen god och jag är så glad och tacksam över att jag fick mig iväg i tid imorse för det här mötet betydde verkligen mycket för mig! Jag har inte mått så bra på väldigt länge som jag gjorde efter mötet. Sjöng falskt när jag gick hem från busshållplatsen och mina grannar körde förbi och hörde mig. Jag brukar sällan sjunga när jag går den vägen och absolut inte så falskt som jag gjorde. Jag brukar dö inombords om någon kan råka höra mig, men den här gången brydde jag mig verkligen inte. För vem bryr sig egentligen? De fick säkert något att skratta åt :) Jag hoppas eran söndag har varit lika bra som min. Gud välsigne er!

Haloj på er! Jag skapade den här bloggen för ett tag sedan då jag ville ha ett ställe att skriva på om min tro, åsikter och sådant som jag funderar på kring detta. Jag kommer förmodligen inte uppdatera så jätteofta, utan jag kommer skriva när JAG känner för det och har något att skriva om. Men vem är då jag som driver den här bloggen?

Jag är en nyfyllda nittonårig brud som fann Jesus i februari för två år sedan. När jag mötte honom förvandlades mitt liv totalt. Mitt liv har verkligen varit en kamp mellan liv och död då jag har lidit av psykisk ohälsa. Jag har även varit ganska aktiv inom sportens värld då jag hållit på med allt från dans och brottning till gokart, fotboll och innebandy. Min allra högsta dröm är att få följa Jesus och hjälpa andra människor som är i svåra situationer och att få sprida evangeliet. Jag kommer berätta mer om mig själv och det Gud har gjort i mitt liv i ett annat inlägg då jag har mer tid. Ha det grymt så länge såhörs vi vid ett annat tillfälle! :)