Jag har länge velat prata om ämnet HBTQ, men jag har haft en rädsla inom mig som hindrat mig från att våga göra det. Jag har varit rädd för att förlora vänner, att folk kommer döma mig och börja sprida rykten, att jag kommer klassas som en falsk människa då jag själv haft flickvän osv. Men innan jag låter er läsa en text som en ortodox kristen kvinna har skrivit på facebook som jag har fått tillåtelse att dela vill jag berätta att jag inte dömer homosexuella. Jag accepterar och älskar dem precis lika mycket som jag älskar en heterosexuell person. Men vad kristensomen står för måste vi våga lyfta fram. Jag har vänner som är HBTQ som jag älskar jättemycket och som betyder sjukt mycket för mig, och jag har själv varit bisexuell. Så ni bör inte komma till mig och säga att jag inte vet vad jag pratar om, för jag har själv varit på båda sidor. Jag är fortfarande lite rädd för att dela detta, men eftersom jag har velat göra det så länge nu så känner jag att det är lika bra att göra det. Jag tar risken om vad konsekvenserna kan bli. 

-

Den här veckan hissas regnbågsflaggor över hela landet. Många går ut på gator och torg för att ställa sig på kärlekens sida, för allas rätt att vara precis det eller den de vill vara. För det är väl det som är kärlek; att låta alla hitta sin väg utan invändningar eller motstånd. Eller? Pride-rörelsen har till synes tagit patent på definitionen av såväl kärlek som mångfald, inkluderande och tolerans. Den som inte sällar sig till skaran måste bekämpas, för vilken normal människa ställer inte upp på dessa värderingar? Jag ser på leende människor, halvt avklädda människor, människor i uniform och människor utan, som stolt går under regnbågens baner och demonstrerar sitt ställningstagande FÖR allt det goda, och MOT allt det onda. Regnbågsflaggan ersätter andra flaggor, står på något sätt över allt och läggs som ett filter över ansikten och symboler. Och här står jag, med sorg i hjärtat. Jag står utanför – men VAD exakt står jag utanför, och varför?
Sanningen är att traditionellt kristna värderingar främjar mångfald och tolerans i en mycket högre grad än dagens sociala aktivism. 
Det finns bara ett skäl att vara ortodoxt Kristen – ETT. Det skälet är en uppslukande kärlek för Kristus. En person; man, vän, broder, Gud, som led och dog – för vår skull. Kristendomen står för kärlek, den ultimata kärleken, den uppoffrande, perfekta, eviga kärleken. Kristendomen är ingenting annat än skaparens, den helt oskyldiges, totala offer och förnedring för att lyfta upp – alla. Även den värsta syndare möts med en öppen famn och erbjudande om förlåtelse, upprättelse… att bli ny. Och vi har sett den kärleken i praktiken, tusen och åter tusen gånger. Vi har otaliga vittnen om hur denna kärlek är verklig, hur den får människor att lysa och resa sig inför solid ondska. Ingen ideologi, filosofi eller religion har någonsin kunnat erbjuda detta. Och ingen har lyckats släcka den. Inte kommunism, inte fascism, inte sekularism eller ateism. Och jag ställer mitt ofullkomliga jag vid den kärleken. Den är mitt baner, det filter som ligger över allt. Och den kan inte ersättas, behöver inte ersättas av en regnbåge. 
Regnbågsflaggan, och det den står för, har skapat nya ”vi” och ”dom”. För den kärlek och tolerans som det stås upp för i paraden är inte allomfattande. Den klarar inte av att öppna sig, att bära all ondska. Den klarar inte av att, som verklig kärlek, hitta vägen för eller ingjuta hopp i – alla. Snarare är den begränsande, exkluderande och svag. I själva verket är stora delar av rörelsen aktivt engagerad i att förbjuda, begränsa och förfölja allt och alla som inte har samma definition av kärlek…
Vi använder samma ord: kärlek, frihet, mångfald och tolerans. Men vi menar inte samma sak. 
St. Silouan på Athos sa: "vår broder är vårt liv." Att se sin nästa som en broder, att ge sitt liv för den andre, däri ligger den rena kärleken. Ingenting är större än detta. Och att älska innebär inte, så som det har blivit för Pride-rörelsen, att bejaka allt.
Att älska sin nästa innebär att ta ansvar för, snarare än bara bekräfta honom. Livet är fullt av vägar som förstör och bryter ner en människa. Kristendomen kallar dessa för passioner, synder, blindhet, hårdhet, mörker. Under tusentals år har judendomen, och kristendomen samlat erfarenheter om vad det innebär att vara människa, om vad som snärjer henne och vad som lyfter henne. Och vad de alla säger med en enad röst av miljoner vittnen, är att de som kämpar med passioner står vid kanten av ett stup, och vad de behöver är inte uppmuntran att hoppa.
Vad Pride-rörelsen står för, är varje människas rätt att välja fritt, utan motstånd. Men den fria viljan är inte en rättighet som är deras att ge eller ta – den är av Gud given. Och med denna otroliga gåva görs kärleken möjlig. Vi är fria att välja, varje sekund. Gud tvingar sig inte in i våra sinnen eller hjärtan. Men med friheten kommer ansvar. Och att älska sin nästa handlar om att hjälpa till på vägen så att vi inte förstör oss själva eller varandra. För att kärleken, toleransen och mångfalden ska vara verkliga och betydelsefulla och inte bara nyttiga i PR sammanhang, måste de ha sin grund i verklig frihet.
Jesus Kristus var jude. Theotokos var judinna. Hans lärjungar och apostlarna var judar. Den tidiga kyrkan bestod av judar. De människor som hade kommit till Jerusalem på pingstdagen efter Kristi himmelsfärd var judar. Men Han definierade och förkroppsligade, för första gången i historien, ur den judiska lagen, en helt ny förståelse för människans värde. Han kallade lärjungar från olika samhällsskikt att följa honom; yrkesfiskare och tullindrivare, pacifister och fanatiker. Han träffade och åt med religiösa ledare, prostituerade och tjuvar. Under sin mission botade Jesus judar och hedningar utan urskiljning. Han talade om vattnet som uppfyller själen, och som är tillgängligt för alla. Ingen var utesluten från liv eller kärlek. Även en ytlig förståelse av Kristus lär oss att Guds kärlek sträcker sig till varje person överallt. Det finns ingen bredare definition av tolerans och kärlek än Kristus själv.
Det kristna budskapet om människors lika värde har burits från Mellanöstern till Europa, Asien och Afrika. Århundraden senare spreds det till Amerika och Australien. Våra öppna, demokratiska samhällen bygger på dessa värderingar, de har sitt ursprung i judisk-kristen tradition. Kristendomen är den ultimata liberalismen. 
Dagens sociala aktivister vill klippa av dessa värderingar från deras härkomst. På något sätt verkar de tro att det gör idéerna starkare, mer allomfattande. Och helst vill man gå i opposition mot sitt eget ursprung, att begränsa, omdana och villkora det….  
Kampen för frihet, tolerans, mänskliga rättigheter och kärlek tillhör naturligtvis inte enbart Kristna. Men för mig som Kristen framstår Pride-rörelsen inte bara som en blek kopia, utan som en destruktiv kraft som förvandlar samhället till en åsiktsdiktatur.
För mig är det en självklarhet att alla ska vara lika inför lagen, att människan måste få ta ansvar för sig själv och sina beslut, att hon inte ska tvingas att göra val eller passa in i någon annans norm. Men just för att jag tror på dessa principer, är jag inte villig att lämna över definitionen av dom till en rörelse som inte bara är oförmögen att förstå, utan aktivt motarbetar de värderingar den säger sig stå för.  
Störst av allt är kärleken

Imorse när jag vaknade var jag så fruktansvärt trött. Snoozade alldeles för länge och det kände nästan jobbigt att fara till kyrkan. Det mina vänner händer inte ofta! När det var ungefär en halvtimme innan bussen skulle gå var det bara att kliva upp och göra sig färdig för att ha en liten minichans att hinna. För jag brukar inte hinna göra mig klar på så kort tid. Jag sa till Gud "Om du vill att jag ska hinna med bussen och fara på den här gudstjänsten då får du hjälpa mig att hinna, annars kommer jag fara till kanotudden och vara med där". Och tro det eller ej, men jag har nog aldrig varit så snabb som jag var imorse. Efter 20 minuter var jag, tro det eller ej, klar!!

Gudstjänsten var en utav de bästa jag varit på på väldigt länge! Wow vad bra den var! En fantastisk predikan som handlade om tro, fantastiska gudsmöten och underbar lovsång. Gud gjorde så mycket i mig idag, och jag tror att Han gjorde mycket i många andra också. Våran Gud är verkligen god och jag är så glad och tacksam över att jag fick mig iväg i tid imorse för det här mötet betydde verkligen mycket för mig! Jag har inte mått så bra på väldigt länge som jag gjorde efter mötet. Sjöng falskt när jag gick hem från busshållplatsen och mina grannar körde förbi och hörde mig. Jag brukar sällan sjunga när jag går den vägen och absolut inte så falskt som jag gjorde. Jag brukar dö inombords om någon kan råka höra mig, men den här gången brydde jag mig verkligen inte. För vem bryr sig egentligen? De fick säkert något att skratta åt :) Jag hoppas eran söndag har varit lika bra som min. Gud välsigne er!